torsdag 15 januari 2015

Här kommer nästa del av de personliga betraktelser vi bjuder på under vintern.

Del 2


När det gäller förtretligheter i trädgården kommer jag osökt att tänka på min man. Han har nämligen EGNA idéer som han förverkligar utan att blanda in mig = det står plötsligt en pion där jag tänkt plantera en pärlrönn.

Okay, vår trädgård är visserligen ganska stor men ska man verkligen ha mer än 100 pioner? Jag bara undrar. Och de flesta har SMUGIT sig in rabatterna, troligtvis i skydd av mörker eller en bra tv-serie.

Jag trodde knappt mina öron när mannen så en dag deklarerade att nu skulle det inte bli några fler pioner. YES! Tyvärr följdes det uttalandet snabbt av nästa ”Nu ska jag i stället satsa på ….. (här hann jag snabbt önsketänka något smått som primulor, blåsippor eller snödro…)…. magnolior”! 


Plötsligt kändes pioner inte så besvärliga längre. Pioner är ju pyttesmå i jämförelse med magnolior som är både jättestora och jättedyra. Dessbättre finns det nog inte 100 härdiga sorter. Tror jag.

För ett par höstar sedan köpte mannen en magnolia modell större och planterade efter konstens alla regler. Det brydde sig inte magnolian om utan valde att vara död nästa vår. Nu trodde ju inte mannen att magnolian kunde svika honom så, så han vattnade och vattnade sommaren lång. Magnolian fortsatte att vara död hela säsongen och även nästa vår. Jag började smida planer på att gräva upp den under mannens tupplur i soffan och plantera min pärlrönn men eftersom mannen valde bort soffan och i stället vattnade magnolian om kvällarna gavs aldrig tillfälle. 

Ibland efterfrågades mitt expertutlåtande:
”Kan inte det där vara en liten knopp”? Som alla vet, utom mannen uppenbarligen, har inte döda växter levande knoppar.
”Säker kan man inte vara”, menade mannen, och fortsatte vattningen under säsong två och in på säsong tre.
”Var detta riktigt friskt”? började jag fråga mig. Men!
Den envisa kampen mellan magnolian, som hade tänkt sig ett liv som död, och mannen med vattenkannan visade sig under säsong tre sluta i seger för mannen då blad efter blad utvecklades och på höstkanten såg magnolian ut som på bilden. Se det var en lyckosaga det, ja det vill säga för mannen och möjligen för magnolian men inte direkt för pärlrönnen.


Paula Fay, en av favoriterna


Förtretlighet? Hm. Jag kom just att tänka på de gånger på sommaren då mannen kommer in med stora fång av pioner som han förärar mig. 







 


Och vad är egentligen ett pärlrönnbär i jämförelse med en pionblomma, eller för den delen en magnoliablomma. För det kan ju hända att en sådan dyker upp under säsong fyra om vattenkannan håller och vill. Mannen gör det säkert. Så ok, jag erkänner, denna förtretlighet kan jag leva med.