Här kommer tredje delen av de personliga betraktelser vi bjuder på under vintern.

Del 3

Det finns mycket att välja på när det gäller förtretligheter i trädgården. Fel väderlek, skadedjur och ogräs är nog de största frustrationsområdena när vi pratar trädgård med varandra. För att stanna vid det sistnämnda så har vi det mesta av det värsta i vår trädgård, som vindor, knölklocka, åkerfräken, kvickrot och kirskål. Kirskålen leder utan tvekan ogräsligan så detta får handla om denna växts försök att ta över trädgården.

Kers, Kirs, Kärs, Kerskål, Kirskål, Riiskål, Skvallerkål, Svallerkål, Svallerört. Så många namn på kirskål har jag googlat mig fram till. Här borde man ju kunna säga att ”kärt barn har många namn” men vad då KÄRT? Kirskålen är väl ett hatobjekt? Aegopodium podagraria heter den dessutom ståtligt på latin. Det där med podium stämmer ju verkligen eftersom den alltid vill stå längst fram på scenen, ja i själva verket inta hela scenen. Man må kalla den vad man vill, den verkar ju trivas med alla namnen, i alla lägen, i alla jordar.

Det där med hatobjekt kan man ju fundera på. Går det att förlika sig med kirskålen? Kanske. Först måste man i så fall inse att utrota den går inte om man inte i princip skalar av hela sin trädgård och byter ut den mot en annan. 




”If you can´t beat them, join them” heter det ju och kanske är det så. Kan man inte få bukt med kirskålen kanske man ska lära sig älska den i stället för att hata den. Det där låter ju inte riktigt klokt och man behöver väl inte sträcka sig så långt som till kärlek men med lite mental träning kanske man kan lära sig att stå ut med den i alla fall. 

Foto: Anita Fors, Sjöbergens Norra Odlarförening

Själv har kommit en bit på väg genom att komma på några förmildrande omständigheter. Kirskålen går att äta och smakar faktiskt inte så tokigt. Blommorna är dessutom vackra, särskilt i buketter med pioner. Och… nej längre än så har jag inte kommit än. Jag måste nog jobba vidare på det.

Nu är jag inte ett stort fotbollsfan men så mycket vet jag i alla fall att en fotbollsmatch består av två halvlekar och till slut har man ett resultat. Året med kirskålen är lite som en fotbollsmatch tycker jag. I första halvlek på vårkanten är det fördel kirskålen. Hur jag än rycker och sliter så har den ändå övertaget. 

I andra halvlek kommer jag igen med förnyade krafter medan kirskålen tappar orken mer och mer. Mycket hjälp har jag förstås av mina lagkamrater, de önskvärda växterna, som då har vaknat till och hjälper mig att mota motståndaren och till sist har tagit över i rabatten så kirskålen knappt ens syns. Slutresultatet blir oavgjort och varje nytt år spelar vi samma match igen med samma resultat. Heja, heja friskt humör!

Ja så där håller vi på kirskålen och jag, en och annan paj, några buketter och lite rensande. Och jag tränar på att ha en avslappnad inställning till eländet, förlåt jag menar … nyttoväxten.

Här kommer nästa del av de personliga betraktelser vi bjuder på under vintern.

Del 2

När det gäller förtretligheter i trädgården kommer jag osökt att tänka på min man. Han har nämligen EGNA idéer som han förverkligar utan att blanda in mig = det står plötsligt en pion där jag tänkt plantera en pärlrönn.

Okay, vår trädgård är visserligen ganska stor men ska man verkligen ha mer än 100 pioner? Jag bara undrar. Och de flesta har SMUGIT sig in rabatterna, troligtvis i skydd av mörker eller en bra tv-serie.

Jag trodde knappt mina öron när mannen så en dag deklarerade att nu skulle det inte bli några fler pioner. YES! Tyvärr följdes det uttalandet snabbt av nästa ”Nu ska jag i stället satsa på ….. (här hann jag snabbt önsketänka något smått som primulor, blåsippor eller snödro…)…. magnolior”! 

Plötsligt kändes pioner inte så besvärliga längre. Pioner är ju pyttesmå i jämförelse med magnolior som är både jättestora och jättedyra. Dessbättre finns det nog inte 100 härdiga sorter. Tror jag.

För ett par höstar sedan köpte mannen en magnolia modell större och planterade efter konstens alla regler. Det brydde sig inte magnolian om utan valde att vara död nästa vår. Nu trodde ju inte mannen att magnolian kunde svika honom så, så han vattnade och vattnade sommaren lång. Magnolian fortsatte att vara död hela säsongen och även nästa vår. Jag började smida planer på att gräva upp den under mannens tupplur i soffan och plantera min pärlrönn men eftersom mannen valde bort soffan och i stället vattnade magnolian om kvällarna gavs aldrig tillfälle. 

Ibland efterfrågades mitt expertutlåtande:

”Kan inte det där vara en liten knopp”? Som alla vet, utom mannen uppenbarligen, har inte döda växter levande knoppar.

”Säker kan man inte vara”, menade mannen, och fortsatte vattningen under säsong två och in på säsong tre.

”Var detta riktigt friskt”? började jag fråga mig. Men!

Den envisa kampen mellan magnolian, som hade tänkt sig ett liv som död, och mannen med vattenkannan visade sig under säsong tre sluta i seger för mannen då blad efter blad utvecklades och på höstkanten såg magnolian ut som på bilden. Se det var en lyckosaga det, ja det vill säga för mannen och möjligen för magnolian men inte direkt för pärlrönnen.

Paula Fay, en av favoriterna

Förtretlighet? Hm. Jag kom just att tänka på de gånger på sommaren då mannen kommer in med stora fång av pioner som han förärar mig. 

 

Och vad är egentligen ett pärlrönnbär i jämförelse med en pionblomma, eller för den delen en magnoliablomma. För det kan ju hända att en sådan dyker upp under säsong fyra om vattenkannan håller och vill. Mannen gör det säkert. Så ok, jag erkänner, denna förtretlighet kan jag leva med.

 

Här bjuder vi på en personlig betraktelse om ett och annat i trädgården, uppdelad i några avsnitt, som kommer att publiceras då och då under vintern.

 

Del 1

Detta handlar om en förtretlighet i trädgården nämligen SNIGLAR. Ja du vet vad jag menar för sort. Och vet du inte så, GRATTIS, du kan odla både jordgubbar och sallad. Men de flesta av oss vet nog bara allt för väl, både hur sniglarna ser ut och vad de tar sig för friheter i trädgården, och med allt annat än snigelfart dessutom. 

Nu för tiden har sniglarna visst bytt nationalitet också, hamnat på andra sidan Pyrenéerna och blivit franska, vilket de borde ha kallats från början enligt expertisen. Så det är väl bara att glömma de spanska svordomar man pluggat in och tilltala dem med franska dito. 

Inte nog med att de förökar sig snabbt, äter gratismål i rabatterna och är allmänt äckliga, de kostar också pengar. Åtminstone om man ska köpa gifter, fällor och annat som ska ta kål på dem innan de tar kål på kålen, så att säga. Själv vill jag inte betala för att bli av med dem utan hugger glatt (nåja) huvudet av dem med spaden. Snabbt och billigt är det och jag kan ägna mig åt roligare saker för pengarna och köpa till exempel en pärlrönn.

Den senaste upptäckten är visst att en annan snigel, pantersnigeln, gärna äter de franska släktingarna. Själv äter jag också gärna franska sniglar men då ska de ligga i snäckor och serveras med vitlök och persilja och kallas escargot och det är ju något helt annat. 

”Pantersnigeln är ett trevligt djur” läste jag någonstans. Må så vara, och de får gärna ta sig ett skrovmål på sina franska släktingar för min del, men när det gäller trevliga djur i trädgården tänker jag mer på bin och fjärilar och igelkottar och…… inte sniglar. Förresten lönar det sig väl knappast att bjuda in pantersniglar då de franska lär hämnas genom att kalasa på pantrarnas ägg. Att ge sig på avkomman är ju sällan lyckat och leder nog bara till en upptrappning av kriget med min trädgård som slagfält. Nej usch!

Jag försöker att hålla en någorlunda avslappnad attityd till sniglarna men en sak får mig att gå i växthustaket och det är när de letar sig in i just växthuset och ger sig på tomaterna. Grrr! Vad jag inte förstår är hur de kommer in där. Jag har ju tätat överallt. Kan de ta sig in under jorden? Ojust spel i så fall. Men det är förstås inget spel utan krig och då får man visst ta till alla medel.

Nu undrar du säkert varför det är jordgubbar och tomater på bilderna i stället för sniglar. Det är av ren omtanke om dig. Bilder av sniglar är ju nästan lika äckliga som sniglarna själva och jag vill ju gärna ge dig något vackert att se på. Till den som gärna velat ha sniglar på bilderna: Lugn de finns säkert där, du får bara ha lite fantasi och tänka dig att de sitter på baksidan av jordgubbarna och tomaterna och kalasar. Jag törs sätta en slant på att det är just där dom är.